Nostalgi har ju en lite negativ klang. En nostalgiker betraktas ofta som en bakåtsträvare som romantiserar det förflutna. Men vi har alltid pratat om Stinky. Så varför sluta? Jag har då inte lidit av det. Och när man varit med om något så märkligt och fantastiskt som TSCM, så är det svårt att inte tänka tillbaka. Så här kommer mina favoritlåtar med Stinky. Det får bli flera poster, för det tog längre tid än jag tänkt mig.
10. Bengtsson
Outgiven. Detta är kanske inte en våra kändaste låtar. Men det är liten popexplosion som har ett starkt känslovärde för mig. Så här ligget det till: i gymnasiet kallades jag för Peston. Det var inte alltid jag tyckte om det, eftersom det är en vidareutveckling av det smeknamn som de tuffa killarna i högstadiet använde mot mig, Pettsson. Peston blev senare Pez och det var ju förstås ett lyckokast.
Hursomhelst, oftast var det med glimten i ögat jag blev kallad Peston och jag tog sällan illa upp. Det var en mycket skönare stämning på Jennings jämfört med den mobbaratmosfär som präglade Nyby. Men jag blev ändå trött på en kille som nästan hånfullt kallade mig Peston, så jag hämnades genom att kalla honom Bengtsson. Det låter rätt oförargligt. Men här kommer det oförklarliga. Han reagerade med ursinne när jag benämnde honom "Bengtsson", och slog mig stenhårt på axeln upprepade gånger. Jag har inget illa att säga om honom idag. Men så fort man använder våld har man gått över gränsen till idiotiernas rike. Man använder inte våld, punkt slut(eller ja, det finns ju undantag, som när de allierade gjorde slut på nazisterna).
Denna historia var välbekant för Raz. Han var till och med ögonvittne till incidenten. Så jag blev väldigt rörd när han gjorde vacker musik av detta trauma. Det var en rätt svår låt att spela. Jag minns att Raz fick förenkla bas-arret så mycket att jag till slut bara spelade två toner. Vi körde den bara live en gång. Men det var fan fint.
9. Chips
Sånger till Jens. En dag kom Raz upp till norr. På tågresan hade han skrivit en låt. Den var fantastisk. En liten synth-grej, som hade fått Martin gore i Depeche mode att tappa både byxorna och erektionen. Texten var oerhört bra den med. Den var en föregångare till Galtarbloggen och handlade om livet som chipsgaltare. Jag spelade rytmsynth, medan Raz spelade solosynth. Raz fick förenkla den så att jag bara spelade på sammanlagt tre tangenter. När vi fick basen gjorde Raz om den till en punklåt. Det var bara en not att hålla redan på i versen, vilket jag tyckte var skönt. Båda versionerna finns lyckligtvis bevarade.
8. Apfelwein
Debuten, otitulerad. Inspelad i vår första replokal på Tundals. Det var på den tiden då våra låtar inte hade hunnit bli lika sofistikerade som de blev senare /se ovan). Vi bara spelade. Det var den klassiska rocksättningen: en trummis som sjunger och en basist. Texten hämtade vi ur nåt som vi lärt oss på tyskan och bara öste på. Så var det klart.
Jag minns en nyårsafton i mitt pojkrum, det var nog 2001. Raz, Harkins, och Arvo var där. Raz hade bränt ut inspelningarna på cd och vi satt och galtade chips. Raz drack Jokk ur mina föräldrars förråd(det var innan vi hade börjat supa på allvar). Sen tryckte någon på play. Det var ett avgörande ögonblick i historien om Stinky. När jag hörde det fantastiska som strömmade ur min farsas gamla högtalare var det som att vi kände vad de som var på Sex Pistols legendariska spelning i Manchester kände. Det var då jag förstod att vi inte var bara spelade för skojs skull, utan var ett riktigt jävla bra band som hade något unikt.
