Stinkys bästa låtar 10-8

Nostalgi har ju en lite negativ klang. En nostalgiker betraktas ofta som en bakåtsträvare som romantiserar det förflutna. Men vi har alltid pratat om Stinky. Så varför sluta? Jag har då inte lidit av det. Och när man varit med om något så märkligt och fantastiskt som TSCM, så är det svårt att inte tänka tillbaka. Så här kommer mina favoritlåtar med Stinky. Det får bli flera poster, för det tog längre tid än jag tänkt mig.

10. Bengtsson

Outgiven. Detta är kanske inte en våra kändaste låtar. Men det är liten popexplosion som har ett starkt känslovärde för mig. Så här ligget det till: i gymnasiet kallades jag för Peston. Det var inte alltid jag tyckte om det, eftersom det är en vidareutveckling av det smeknamn som de tuffa killarna i högstadiet använde mot mig, Pettsson. Peston blev senare Pez och det var ju förstås ett lyckokast.
Hursomhelst, oftast var det med glimten i ögat jag blev kallad Peston och jag tog sällan illa upp. Det var en mycket skönare stämning på Jennings jämfört med den mobbaratmosfär som präglade Nyby. Men jag blev ändå trött på en kille som nästan hånfullt kallade mig Peston, så jag hämnades genom att kalla honom Bengtsson. Det låter rätt oförargligt. Men här kommer det oförklarliga. Han reagerade med ursinne när jag benämnde honom "Bengtsson", och slog mig stenhårt på axeln upprepade gånger. Jag har inget illa att säga om honom idag. Men så fort man använder våld har man gått över gränsen till idiotiernas rike. Man använder inte våld, punkt slut(eller ja, det finns ju undantag, som när de allierade gjorde slut på nazisterna).
Denna historia var välbekant för Raz. Han var till och med ögonvittne till incidenten. Så jag blev väldigt rörd när han gjorde vacker musik av detta trauma. Det var en rätt svår låt att spela. Jag minns att Raz fick förenkla bas-arret så mycket att jag till slut bara spelade två toner. Vi körde den bara live en gång. Men det var fan fint.

9. Chips
Sånger till Jens. En dag kom Raz upp till norr. På tågresan hade han skrivit en låt. Den var fantastisk. En liten synth-grej, som hade fått Martin gore i Depeche mode att tappa både byxorna och erektionen. Texten var oerhört bra den med. Den var en föregångare till Galtarbloggen och handlade om livet som chipsgaltare. Jag spelade rytmsynth, medan Raz spelade solosynth. Raz fick förenkla den så att jag bara spelade på sammanlagt tre tangenter. När vi fick basen gjorde Raz om den till en punklåt. Det var bara en not att hålla redan på i versen, vilket jag tyckte var skönt. Båda versionerna finns lyckligtvis bevarade.

8. Apfelwein
Debuten, otitulerad. Inspelad i vår första replokal på Tundals. Det var på den tiden då våra låtar inte hade hunnit bli lika sofistikerade som de blev senare /se ovan). Vi bara spelade. Det var den klassiska rocksättningen: en trummis som sjunger och en basist. Texten hämtade vi ur nåt som vi lärt oss på tyskan och bara öste på. Så var det klart.
Jag minns en nyårsafton i mitt pojkrum, det var nog 2001. Raz, Harkins, och Arvo var där. Raz hade bränt ut inspelningarna på cd och vi satt och galtade chips. Raz drack Jokk ur mina föräldrars förråd(det var innan vi hade börjat supa på allvar). Sen tryckte någon på play. Det var ett avgörande ögonblick i historien om Stinky. När jag hörde det fantastiska som strömmade ur min farsas gamla högtalare var det som att vi kände vad de som var på Sex Pistols legendariska spelning i Manchester kände. Det var då jag förstod att vi inte var bara spelade för skojs skull, utan var ett riktigt jävla bra band som hade något unikt.

Two weeks

Hösten 2009 jobbade jag och hatade det. Men jag och en kompis hade bokat in en resa, vilken jag såg framemot med stor glädje. Det skulle bli kul slippa min vardag. Min kompis bodde i en annan svensk stad. Vi skulle till en medelstor tysk stad, inte av någon särskild anledning, mer än att vi fått tag på billiga flygbiljetter. Jag flög från min hemstad, han från sin, och vi skulle mötas i Tyskland.

Så småningom lämnade jag det land jag kände sån hatkärlek till. Jag satt på en fönsterplats på ett flygplan någonstans över Europa. Det var på kvällen och alltså mörkt, och stillsamt. Folk läste, en gubbe bredvid mig drack kaffe som han spetsade med medhavd konjak. Det var trevligt. Jag hade en bok, men satt mest och tittade ut, för det mesta syntes ingenting förutom mörker, men då och då såg jag ljusa punkter. När vi närmade oss målet för resan tittade ner på staden, höghus, motorvägar, industrianläggningar.

På flygplatsen var jag helt förvirrad, men på ett ganska skönt sätt, och visste inte var jag skulle gå, uppför den här rulltrappan, eller nästa, men det ordnade sig förstås, som det alltid gör. Mötte upp med min kompis, som hade suttit och väntat på mig vid centralstationen i tre timmar. Vi kramades och skrattade åt det konstiga i att vi sågs just där, i en halvstor tysk stad.

Vi kom fram ganska sent, så då drack vi bara en deciliter jäger var och gick och la oss utan att göra så mycket. Kändes skönt att somna in i de nytvättade lakanen efter en lång resdag.

Dag två började vi dricka på riktigt. Vi hade köpt en sjua jäger till en tredjedel av priset den skulle kostat i Sverige. Vårt rum var belagt med en gammal heltäckningsmatta. Den dämpade stegen på ett behagligt sätt. Det var ganska dunkelt, men rätt mysigt där inne. Från rummets enda fönster hade vi utsikt över en gårdsplan som tillhörde ett dagis. Som förstås var öde kvällstid. Vi hade tänkt dricka lite på rummet och sen gå ut. Jägerflaskan var praktiskt nog försedd med ett doseringsmått av plast. Vi bestämde oss för att gå ut rätt hårt. Det var semester och då får man göra vad som faller en in, och det föll oss in att dricka mycket. På en halvtimme hade vi nog dragit i oss ca 2,5 deciliter var.

En av alkoholens många förtjänster är att den förhöjer upplevelsen av musik. Tyvärr hade ingen av oss någon mp3-spelare, men min kompis hade några låtar på sin telefon. En av dem var Two Weeks av Grizzly Bear, som just kommit ut. Jag hade aldrig hört den förut, men jag tyckte genast att den var fantastisk. Har alltid varit svag för körer i pop.

Jag minns hur vi satt där på heltäckningsmattan i det dåligt upplysta rummet och lyssnade på den om och om igen. Eftersom vi druckit så fort hade inte berusningen slagit till med full kraft när vi avslutat den första dryckesomgången. Utan medan vi satt där kände jag bara hur en våg av stillsam glädje successivt sköljde in över mitt väsen och gav mig en fullkomlig ro och en enorm välbehagskänsla. Sen blev jag för full för att kunna gå ut, bara låg i sängen utan att kunna fokusera blicken, men det förtar inte det faktum att berusningens första timme utgjorde bland de finaste i mitt liv, en sån vacker frid och stillhet i en annars så kaotisk och ibland mardrömslik existens.

Pretty girls make graves

Hittade en filmsnutt som förmodligen härrör från samma sammankomst som den Masken(syftar på Max kuk) laddade upp härförleden. När jag skulle ladda upp den stötte jag dock på patrull. Tydligenfinns det nåt som heter upphovsrätt, så jag var tvungen att använda ett live-spår istället. Hoppas videon trots denna missräkning kan ge er åtminstone något slags konstnärlig/nostalgisk njutning.

"Hogging" - en studie i galtning ur ett internationellt perspektiv. Del 1 - Definiering av begrepp

Eftersom jag har ett unikt internationellt galtarperspektiv tänkte jag köra igång en kortare studie av begreppet galtning och hur galtning/galtare gestaltar sig, och skiljer sig åt, i olika internationella miljöer.

Det huvudsakliga begreppet som studien använder sig av definieras nedan.

galtning - från galt. gris av hankön,
Att konsumera livsmedel/mat i syftet att medvetet utöka en kroppshydda (utöver vad som normalt anses vara social acceptabelt) istället för att enbart tillgodose sig föda. Eftersom begreppet härstammar från djurvärlden dras även paralleller till att intaga föda på ett av djur normalt vedertaget vis. Mat av fetare natur är oftast normen, för att främja ett mera effektivt tillvägagångssätt. 

I svenskan syftar begreppet mestadels till ett avvikande beteende ("ska vi galta idag?"/"jag känner för att galta idag") snarare än att vara normen. Kvantitativa observerande studier genomförda i Storbritannien över de senaste fyra åren gör däremot gällande att britter befinner sig, i betydligt större utsträckning än svenskar, i vad som kan beskrivas som ett permanent galtartillstånd.

--

Del 2 kommer att behandla metoden för studien.

Greger spelning

Jag har gått igenom några hårddiskar och i mit letande fann jag denna fina video av Greger.

Toa-test v2

Ok, så jag får väl hålla mig till trenden och köra ett toa-test också. Tyvärr vågar jag inte ta bilder eftersom de oftast är halvt jävla paranoida på större företag när man ska publicera bilder och sånt från sin arbetsplats. Så det finns två slags toaletter, den vanliga standard-toan och handikapptoaletten.

Standard-toan

Man kommer in till ett gemensamt utrymme med handfat, vilket jag inte är ett större fan av faktiskt. Det finns tre bås man kan stänga in sig i för att utföra diverse behov. De fyller oftast på rätt bra med toapapper, det har aldrig tagit slut hittills, vilket är ett plus. Det jag inte tycker om är att man inte kan tvätta händerna i båset, man måste göra detta tillsammans med de andra pervisarna i det gemensamma utrymmet. Egentligen skulle jag vilja kunna utföra hela proceduren utan kontakt med andra människor. Att gå på toa är ju ändå en närmast religiös upplevelse som bör utföras i isolation mot omvärlden.

Handikapp-toan

Det finns bara en handikapp-toa på varje våning för oss män. Med tanke på efterfrågan på detta utrymme skulle man fan kunna tro att toastolen är gjord av guld och toapapperet av (hrm) diamanter, men detta är självklart inte fallet. Det är en ganska standard handikapp-toa med allt vad det innebär. Fördelar finns förstås, skulle man lägga en fet jävla kabel och få problem så kan man alltid dra i det röda snöret, så sägs det att man kan få assistans. Det finns också en dusch av nån anledning, antagligen också ifall man skulle lägga av en riktig Nagasaki-kabel och behöva duscha av sig efteråt.

Vinnare

Blir ändå handikapp-toan, mest på grund av att det hela blir mera privat. Plus att den höga efterfrågan gör att den känns mera exklusiv.